Playing Reality is an anthology of articles on live role-playing, a new art form where the Nordic countries are at the front edge. This book covers a wide range of topics and genres, from practical advice, historical reviews and visions of possible futures to semiotic and philosophical analysis. They show some of the diversity of participatory arts, and will thus be of interest for anyone in the fields of art, education or performance. It wouldn’t be misleading to claim that live role-playing has realized the dream of the Gesamtkunstwerk – at last!

Playing Reality is published for Knutpunkt, the Nordic conference on live role-playing which alternates between the Nordic countries. In 2010 it's held in Sweden.

Download the digital edition now! (Print release this weekend!)

Follow the discussions on the book
RPG.net - english/american voices
Laivforum - nordic voices
Review by finnish rpg-researcher Jiituomas

I analyssoffan

Elge tänker efter

Det är i hjärnan som alla upplevelser finns. Där finns våra drömmar lika väl som vår verklighet. Man kan alltså säga att för hjärnan är drömmar och verklighet lika sanna. Men på morgonen säger minnet: ”Det där kan ju inte ha hänt.” Annars skulle vi inte kunna skilja dem åt. (Vilket kanske vore intressant, men en smula riskfyllt…)

Ok, från den utgångspunkten kan vi analysera våra vardagliga upplevelser med samma instrument som vi analyserar våra drömmar. Jag tror dessutom att Wirklichkeitsdeutung är mer givande än Traumdeutung. Generellt är jag övertygad om att våra reaktioner på vardagens stora och små händelser liksom de val vi gör i den dagliga tillvaron styrs av omedvetna faktorer som vi vet alltför lite om. Som jag ser det är grunden för IA:s ståndpunkt – verkligheten är ett val – att vi, som buddhisterna säger, lever i våra projektioner. Om vi då inte har kunskap om dem, om vi inte kan kontrollera dem, är vi ju rätt ställda.

Där det finns handlingsmönster finns det styrande krafter. Vem är det då som styr, som ser till att mönstren upprepas? Du som retar dig på ... [pick your choice], väljer du varje gång att bli irriterad eller är dina reaktioner betingade reflexer? Vem är då härskare i ditt hus, du själv eller den som levererar de stimuli du retar dig på? Du som ständigt klagar över bristen på ... [pick your choice] i ditt liv, är du säker på att det verkligen är ett oblitt ödes styng och pilar som du oförskyllt har drabbats av? Javisst, det är vad du tror (vet), men tänk om dina tolkningar styrs av ett mönster som du bär med dig vart du än går?

Vi kan kalla våra omedvetna föreställningar för demoner. Om det inte är du som bestämmer i ditt huvud, är det demonerna som gör det. Precis som alla andra troll tål de dagsljuset dåligt. När du får syn på dem, kan peka ut dem och namnge dem, minskar deras makt. Dock är det inte så enkelt som att de alltid spricker i solen. Dessutom är det så att de får sin styrka från dig – de har inga andra muskler än vad du ger dem.

Demonerna är egentligen inte onda, de vill faktiskt vara dina vänner, men de har missförstått hela situationen. En gång lärde de sig att skydda dig genom sitt agerande, men de blev så fixerade vid den värld och tid du levde i då att de inte märker att tillvaron förändrats. De tror att de är du och att de vill och gör det som de tror att du vill. På så vis får de dig att lyda deras bud genom att de förklär sig till dig så att du tror att deras röst är din röst, deras vilja är din vilja. Vadå, det är väl jag som gör vad jag vill? Nja, deras (din) första inbillning är att det bara finns ett du (jag), men om du ser efter upptäcker du att det hela tiden går någon bredvid dig som iakttar allt du gör. Det är också du (jag).

För att kunna förklara för demonerna att livet är bättre nu och att de inte behöver vara så ängsliga, arga … [pick your choice], kort sagt försvarande längre, måste du ta kontakt med dem. Det gör du genom att undersöka hur du tolkar tillvaron du lever i. Säg inte bara att bussen är försenad, beskriv vad det BETYDER. Betydelser är tolkningar är demoner är de mönster du bär på. Det här jobbet görs bäst av din iakttagande dubbelgångare.

Roliga (?) exempel:
Bussen var försenad – alltså måste vi stoppa invandringen för det är bara invandrare som kör.
Bussen var försenad – alltså måste vi byta regering för det är politikerna som organiserar trafiken.
Bussen var försenad – alltså får du inte vara arg på mig, för det var inte mitt fel. (Den här är listig, kunde/ville jag ta förseningsrisken med i min planering?)
Bussen var försenad – alltså älskar du mig inte eftersom du inte kunde vänta.
Bussen var försenad – alltså är livet inte värt att leva för så här är det jämt…
Bussen var försenad – alltså är Gud ond.
Bussen var försenad – alltså får jag bete mig som ett svin för det gör ju ”dom”.

I verkligheten var bussen försenad – punkt. Min (dvs demonernas) tolkning finns bara hos mig. Fast … vem vill väl lyssna på en dubbelgångare? Då har jag ju inte längre något att gömma mig bakom, skylla på, hänvisa till. Jag måste stå för alla mina åsikter. I hemlighet älskar vi demonerna för de säger att vi får vara de oskyldiga barn vi var när de flyttade in i huvudet. Deras riktigt demoniska budskap är just detta tröstätande: EGENTLIGEN borde allt vara som jag vill att det ska vara. I själva verket är allt bara som det är. Utan innebörd.

Ulf Staflund letar efter nån som gillar att redigera film och ev. filma. Han förbereder en video med duktigt dansfolk till sin låt som handlar om konflikten mellan stad och skog; nutid och barndom. Musiken låter trubadur/country/irländskt. Svara inte här, ring 0736 788 647 eller mail ulfstaflund@gmail.com

Elge läser en bok

En helt underbar bok, fylld med tänkvärda och viktiga idéer med bäring långt utanför de förändringar som musiken och musikindustrin ställs inför när vi nu närmar oss den punkt då all utgiven musik finns tillgänglig för alla. RF beräknar att den tidpunkten ligger drygt ett decennium bort. Han placerar musiken (både uppförd och avlyssnad) i dess samhälleliga sammanhang och påvisar dess beroende av gränser som vi sällan är medvetna om (såsom teknik, distributionsformer och framför allt social miljö). Hans betoning av musikens samband med tid och rum, att musik tar tid, musik äger rum, är ett genialt grepp. Därmed återger han musiken dess plats som meningsbärare och mötesskapare, i motsats till den föreställning om musik som en individuell smakbaserad upplevelse som de stora medieföretagen strävar att göra den till.

Alltså: Läs den!

När detta (som är det väsentliga) är sagt tvingas jag också säga något mindre hugnesamt. Antingen har RF inte förstått vad vi skriver i boken Deltagarkultur (såvida det inte är vi som formulerat oss grumligare än jag trodde), eller så har han läst ovanligt slarvigt. Han skriver:

Å andra sidan har det nu framträtt en mer radikal strömning som förstår kultur i termer av kollektiv närvaro. Mot en dominerande "åskådarkultur" ställer de sin vision om en ny "deltagarkultur", influerad av lika delar anarkistisk ideologi och levande rollspel. Idealet är en kultur av händelser där alla närvarande i lika hög grad betraktas som medskapare. Eftersom inte ens tillfälliga uppdelningar mellan artist och åhörare accepteras, återstår ett ytterst snävt utrymme för musik. Alla måste spela, men ingen får ta ansvar. Ingen får i princip slå an en takt för andra att följa.
Hur kan någon dansa utan att underkasta sig en rytm? Hur är det möjligt att föra en dialog som inte består av monologer? Att utgå från en absolut motsats mellan aktivt deltagande och passivt åskådande, som i de mest dogmatiska definitionerna av deltagarkultur, leder till ett nihilistiskt ideal. Deltagandet blir en jämntjock grå gröt, i förlängningen en plikt.

Ett mer pragmatiskt alternativ är att värdesätta de situationer av kollektiv närvaroproduktion där alla tar på sig visst ansvar men vissa tar på sig mer, utan att det behöver utkristalliseras en särskild klass av människor som alltid ansvarar för musiken. Relationen mellan artist och åhörare är en tillfällig överenskommelse som mycket väl kan kastas om nästa dag. Verkligt deltagande uppstår inte ur idealiska situationer där alla hierarkier har jämnats ut. Snarare förutsätter det att en mångfald av olika kollektiva musikupplevelser lyckas ta plats i rummet.

Det här är faktiskt en total snedvridning av väsentliga delar i vår bok. Tvärtom redovisar vi tydligt vilka uppdelningar mellan olika grader av ansvar som deltagarstyrda verk kräver. Ingenstans i vår bok hävdar vi att alla hierarkier kan eller bör jämnas ut. Lika litet menar vi att det råder en absolut motsats mellan aktivt deltagande och passivt åskådande, även om vi kunnat konstatera att vår polemiska (för att inte säga manifestlika) ansats gärna får dem som är instyrda i eller beroende av åskådarparadigmet att tillvita oss denna snäva ståndpunkt.

Den märkliga frågan "Hur är det möjligt att föra en dialog som inte består av monologer?" är en upprepning av RFs argumentation kring Johan Söderbergs bok Allt mitt är ditt, där han skriver att alla dialoger kan brytas ner i monologer. So what? Bortsett från att det synsättet tömmer begreppet dialog på innehåll, säger det ju ingenting om att det är en faktiskt annolunda situation när två talar med varandra än när en person talar till en annan. Det finns en anledning till att vi har de här två begreppen – de är ontologiskt olika.

När jag nu läser om RFs recension av boken Deltagarkultur ser jag att det tycks vara just påståendet att det råder en ontologisk skillnad mellan åskådarkultur och deltagarkultur som är stötestenen för RF. Att det finns gråzoner, mellanlägen, blandformer inom nästan alla polariteter betyder ju inte att det vore olämpligt eller missvisande att påvisa polariteten. (Även om hundar och vargar kan korsas är de två olika arter.)

I vår bok försöker vi beskriva en skillnad mellan två olika förhållningssätt och tvingas därvid till både förenklingar och överdrifter. Vår förhoppning var att den intelligenta läsaren inte skulle göra sig blind för de nyanseringar som finns, utan också se att vi ironiserade över oss själva, att vi var väl medvetna om tillspetsningarna och att vi även hyllade åskådarkulturens landvinningar samt påpekade att deltagarkultur kunde ställa synnerligen auktoritära krav.

Det är tråkigt att RF på det här onödiga sättet tar avstånd från begreppet deltagarkultur eftersom så mycket av det han skriver i sista hand handlar om att skapa rum just för människors aktiva kulturverksamhet. Han skriver mycket vackert om musikens förmåga att beröra, att engagera hela kroppen, att göra människor delaktiga – precis det jag menar att vår bok också eftersträvar.

Andra bloggar om musik, konst, deltagarkultur, copyriot, rasmus fleischer

2005 började vi använda ny mjukvara som gjorde det möjligt att utan fördröjning skriva tillsammans i samma dokument med flera datorer samtidigt. Nu behövs inte någon speciell mjukvara längre, det är bara att starta ett dokument hos Etherpad. I ett sådant dokument kan upp till åtta personer samverka i en textprodukt/process. För ett par veckor sedan la dem även till möjligheter att feta och kursivera sin text, vilket tidigare ansågs onödigt, eftersom verktyget från början var avsett för programmering.

Det här ett helt nytt sätt att skriva, eftersom det kräver både läsare och författare i ett. Det innebär även ett konkret utraderande av författarfunktionen. Vi behöver släppa vårt ego, vår idé om det individuella och kontinuerliga författarsubjektet. Det kollektiva skrivandet återaktualiserar därmed frågan om författarens död.

Den senaste tiden har jag fått möjlighet att experimentera flitigt med verktyget. Det blir mer och mer uppenbart att det kollektiva skrivandet är en färdighet som liksom allt annat här i världen kräver träning. Det behövs även metodik för att fokusera och uppmuntra skrivandet. De tillfällen det gått bäst att skriva har jag intagit något som närmast motsvarar rollspelen spelledarposition. Den som gör samberättandet möjligt genom att markera gränserna för skapandet, värden.

Ett sätt att skapa rytm i processen är att dela upp den i korta sjok om fem eller tio minuter. T ex:

• Skriv 5 min
• Redigera 5 min
• Läs 5 min

Denna process är ju en sorts mikrokopia av hur texter vanligen behandlas. De skrivs, de bearbetas av en redaktör, de distribueras till en läsare. Dessa tre steg kan upprepas tills texten känns färdig. I skrivfasen behöver ingen bry sig om formaliteter, det handlar mer om att få ner idéerna. I redaktörsfasen kan man putsa texten och slytta om stycken osv. I den treje fasen skapar man sig överblick, dessutom bygger man upp en sorts frustraion över att inte få ingripa i texten, vilket leder till små kreativa utbrott när gruppen återgår till skrivfasen.

Om man ska skriva fiktion så kan det vara gynnsamt att definiera några roller, en miljö och en genre eller ett tema på förhand. Annars blir texten så spretig att den är fullständigt oläslig.

För ett par veckor sedan, under Möte09 på Norrlandsoperan i Umeå hade vi möjlighet att projicera ett textflöde från Etheterpad över hela den bakre väggen i operans blackbox. Framför scenen stod fyra laptops kopllade till dokumentet. Instruktionen till publiken var enkel: "Write what you see, Write what you want to see."

På så sätt skapades manuset i samma stund som performancen på scen. Resultatet av skrivandet samt en liten video går att se här.

Upplevelsen av relationen mellan manus och scenrum förvånade mig. Det var som om tiden öppnade sig en aning. Eftersom både vad som just hänt och det som var påväg att hända var öppet för förändring, revidering, tolkning skapades en känsla av att handlingarna inte lagbundet knöts till ett nu.

Denna uppställning fick mig även att associera i någon sorts religiösa termer. Ljuset från ovan (projektionen, manuset) inverkade på livet på jorden (scenen), men inte på det direkta sätt som ett manus vanligen styr en pjäs, utan på ett vagt sätt som förde tankarna till någon sorts änglalik intervention. Manuset liksom vidrörde och berörde handlingarna på scenen, men textens värld och scenens värld var så olika att de aldrig kunde stå i direkt relation.

I höst kommer jag hålla en studiecirkel på ABF i Sundbyberg. "Vi övar samskrivande med hjälp av lekfulla övningar och genrébundet berättande. Alla skriver i samma dokument, historierna växer fram i samspel mellan deltagarna." Det blir fyra måndagar med max åtta deltagare. Varför den är kategoriserad under " Psykologi, pedagogik" vet'e fåglarna. Jag tror det blir grymt kul att skriva med samma gäng fyra träffar i rad. Först till kvarn!

Andra bloggar om möte09, etherpad, norrlandsoperan, umeå, skrivande, kollektiv, abf, sundbyberg, skrivande, författare, foucault.

/Gabriel Widing