gerilla - geri´lla, icke-reguljära militära trupper som arbetar i små enheter, ofta i det fördolda mot en förtryckande regim.
- Nationalencyklopedin

Gerillakritik är ett format för samskrivande som tagits fram för projektet Mer opinion på Göteborgs dans- och teaterfestival. På fredag finns dock möjlighet att testa idén på teaterfestivalen Paradiso. Vi ska skriva om Eugène Ionescos Noshörningen som sätts upp av Unga tur.

När föreställningen börjar öppnar vi samma textdokument. Vi beskriver vad vi ser, tänker och känner. På så sätt kan vi dela våra individuella upplevelser och skapa ett publikkollektiv. Texten behöver inte behandla vad som är bra och dåligt, snarare vad som intresserar, engagerar och skapar motstånd.

Vi kommer att sitta längst bak i publiken för att inte störa. Utifrån denna position uppe i "bergen" skapar vi alltså en kollektiv motmakt till det som händer på scenen, en gerilla. På det här sättet kan vi nå bortom det sedvanliga "vad tyckte du?" som vanligtvis följer de avklingande applåderna och därmed börja tänka kring teater, scenkonst och iscensättningar på nya sätt.

Ta med dig bärbar dator!
Samling i foajén 13/8 kl 18.45.
Fri entré.

/Gabriel Widing

Foto: Jonas Jörneberg

Andra bloggar om samskriva, kärrtorp, rollspel, deltagarkultur, teater, Unga tur.

Äntligen har antologin Playground Worlds kommit som pdf. Det är en ambitiös samling texter om levande rollspel, redigerad av radarparet Markus Montola / Jaakko Stenros. Det finns mycket att hämta. Själv skrev jag om lajv som en antimodern kultur utifrån Hannah Arendts Vita Activa.

Widing gives us this year’s application of “take philosopher X and apply his/her thoughts on larp”. This time its Arendt, and Gabriel indeed manages to deal with the points of social criticism, alienation and larp quite well. Given the subject matters of capitalism, individuality and temporary spaces, I nevertheless would have liked a few steps outside just one line of thought – for example, also referencing Deleuze & Guattari would have added a lot of strength to this article.

- J. Tuomas Harviainen

A deeply philosophical piece about modern life and the function of larp in it, drawing on the thought-provoking work of exiled Jewish-German philosopher Hannah Arendt. Discusses the value of larp as an antidote for the alienation of modern life in industrialised societies, and reminds me of a piece I read recently discussing the Harajuku Kids in Tokyo, who also dress up and create a social space away from "reality". An affecting article that may get you thinking about much more than larp.

- Ryan Paddy, RPG.net

Rekommenderar även Andies artikel "High Resolution Larping: Enabling Subtlety at Totem and Beyond" och J. Tuomas Harviainen "Kaprow’s Scions" om lajv som en sorts fortsättning på happeningkulturen (eller "händare", som det kallades i Sverige när det kom i början av sextiotalet).

I år ska Interacting Arts sätta ihop antologin till Knutpunkt.

/Gabriel Widing

Andra bloggar om lajv, Hannah Arendt, rollspel, larp, levande rollspel.

I analyssoffan

Elge tänker efter

Det är i hjärnan som alla upplevelser finns. Där finns våra drömmar lika väl som vår verklighet. Man kan alltså säga att för hjärnan är drömmar och verklighet lika sanna. Men på morgonen säger minnet: ”Det där kan ju inte ha hänt.” Annars skulle vi inte kunna skilja dem åt. (Vilket kanske vore intressant, men en smula riskfyllt…)

Ok, från den utgångspunkten kan vi analysera våra vardagliga upplevelser med samma instrument som vi analyserar våra drömmar. Jag tror dessutom att Wirklichkeitsdeutung är mer givande än Traumdeutung. Generellt är jag övertygad om att våra reaktioner på vardagens stora och små händelser liksom de val vi gör i den dagliga tillvaron styrs av omedvetna faktorer som vi vet alltför lite om. Som jag ser det är grunden för IA:s ståndpunkt – verkligheten är ett val – att vi, som buddhisterna säger, lever i våra projektioner. Om vi då inte har kunskap om dem, om vi inte kan kontrollera dem, är vi ju rätt ställda.

Där det finns handlingsmönster finns det styrande krafter. Vem är det då som styr, som ser till att mönstren upprepas? Du som retar dig på ... [pick your choice], väljer du varje gång att bli irriterad eller är dina reaktioner betingade reflexer? Vem är då härskare i ditt hus, du själv eller den som levererar de stimuli du retar dig på? Du som ständigt klagar över bristen på ... [pick your choice] i ditt liv, är du säker på att det verkligen är ett oblitt ödes styng och pilar som du oförskyllt har drabbats av? Javisst, det är vad du tror (vet), men tänk om dina tolkningar styrs av ett mönster som du bär med dig vart du än går?

Vi kan kalla våra omedvetna föreställningar för demoner. Om det inte är du som bestämmer i ditt huvud, är det demonerna som gör det. Precis som alla andra troll tål de dagsljuset dåligt. När du får syn på dem, kan peka ut dem och namnge dem, minskar deras makt. Dock är det inte så enkelt som att de alltid spricker i solen. Dessutom är det så att de får sin styrka från dig – de har inga andra muskler än vad du ger dem.

Demonerna är egentligen inte onda, de vill faktiskt vara dina vänner, men de har missförstått hela situationen. En gång lärde de sig att skydda dig genom sitt agerande, men de blev så fixerade vid den värld och tid du levde i då att de inte märker att tillvaron förändrats. De tror att de är du och att de vill och gör det som de tror att du vill. På så vis får de dig att lyda deras bud genom att de förklär sig till dig så att du tror att deras röst är din röst, deras vilja är din vilja. Vadå, det är väl jag som gör vad jag vill? Nja, deras (din) första inbillning är att det bara finns ett du (jag), men om du ser efter upptäcker du att det hela tiden går någon bredvid dig som iakttar allt du gör. Det är också du (jag).

För att kunna förklara för demonerna att livet är bättre nu och att de inte behöver vara så ängsliga, arga … [pick your choice], kort sagt försvarande längre, måste du ta kontakt med dem. Det gör du genom att undersöka hur du tolkar tillvaron du lever i. Säg inte bara att bussen är försenad, beskriv vad det BETYDER. Betydelser är tolkningar är demoner är de mönster du bär på. Det här jobbet görs bäst av din iakttagande dubbelgångare.

Roliga (?) exempel:
Bussen var försenad – alltså måste vi stoppa invandringen för det är bara invandrare som kör.
Bussen var försenad – alltså måste vi byta regering för det är politikerna som organiserar trafiken.
Bussen var försenad – alltså får du inte vara arg på mig, för det var inte mitt fel. (Den här är listig, kunde/ville jag ta förseningsrisken med i min planering?)
Bussen var försenad – alltså älskar du mig inte eftersom du inte kunde vänta.
Bussen var försenad – alltså är livet inte värt att leva för så här är det jämt…
Bussen var försenad – alltså är Gud ond.
Bussen var försenad – alltså får jag bete mig som ett svin för det gör ju ”dom”.

I verkligheten var bussen försenad – punkt. Min (dvs demonernas) tolkning finns bara hos mig. Fast … vem vill väl lyssna på en dubbelgångare? Då har jag ju inte längre något att gömma mig bakom, skylla på, hänvisa till. Jag måste stå för alla mina åsikter. I hemlighet älskar vi demonerna för de säger att vi får vara de oskyldiga barn vi var när de flyttade in i huvudet. Deras riktigt demoniska budskap är just detta tröstätande: EGENTLIGEN borde allt vara som jag vill att det ska vara. I själva verket är allt bara som det är. Utan innebörd.

Elge läser en bok

En helt underbar bok, fylld med tänkvärda och viktiga idéer med bäring långt utanför de förändringar som musiken och musikindustrin ställs inför när vi nu närmar oss den punkt då all utgiven musik finns tillgänglig för alla. RF beräknar att den tidpunkten ligger drygt ett decennium bort. Han placerar musiken (både uppförd och avlyssnad) i dess samhälleliga sammanhang och påvisar dess beroende av gränser som vi sällan är medvetna om (såsom teknik, distributionsformer och framför allt social miljö). Hans betoning av musikens samband med tid och rum, att musik tar tid, musik äger rum, är ett genialt grepp. Därmed återger han musiken dess plats som meningsbärare och mötesskapare, i motsats till den föreställning om musik som en individuell smakbaserad upplevelse som de stora medieföretagen strävar att göra den till.

Alltså: Läs den!

När detta (som är det väsentliga) är sagt tvingas jag också säga något mindre hugnesamt. Antingen har RF inte förstått vad vi skriver i boken Deltagarkultur (såvida det inte är vi som formulerat oss grumligare än jag trodde), eller så har han läst ovanligt slarvigt. Han skriver:

Å andra sidan har det nu framträtt en mer radikal strömning som förstår kultur i termer av kollektiv närvaro. Mot en dominerande "åskådarkultur" ställer de sin vision om en ny "deltagarkultur", influerad av lika delar anarkistisk ideologi och levande rollspel. Idealet är en kultur av händelser där alla närvarande i lika hög grad betraktas som medskapare. Eftersom inte ens tillfälliga uppdelningar mellan artist och åhörare accepteras, återstår ett ytterst snävt utrymme för musik. Alla måste spela, men ingen får ta ansvar. Ingen får i princip slå an en takt för andra att följa.
Hur kan någon dansa utan att underkasta sig en rytm? Hur är det möjligt att föra en dialog som inte består av monologer? Att utgå från en absolut motsats mellan aktivt deltagande och passivt åskådande, som i de mest dogmatiska definitionerna av deltagarkultur, leder till ett nihilistiskt ideal. Deltagandet blir en jämntjock grå gröt, i förlängningen en plikt.

Ett mer pragmatiskt alternativ är att värdesätta de situationer av kollektiv närvaroproduktion där alla tar på sig visst ansvar men vissa tar på sig mer, utan att det behöver utkristalliseras en särskild klass av människor som alltid ansvarar för musiken. Relationen mellan artist och åhörare är en tillfällig överenskommelse som mycket väl kan kastas om nästa dag. Verkligt deltagande uppstår inte ur idealiska situationer där alla hierarkier har jämnats ut. Snarare förutsätter det att en mångfald av olika kollektiva musikupplevelser lyckas ta plats i rummet.

Det här är faktiskt en total snedvridning av väsentliga delar i vår bok. Tvärtom redovisar vi tydligt vilka uppdelningar mellan olika grader av ansvar som deltagarstyrda verk kräver. Ingenstans i vår bok hävdar vi att alla hierarkier kan eller bör jämnas ut. Lika litet menar vi att det råder en absolut motsats mellan aktivt deltagande och passivt åskådande, även om vi kunnat konstatera att vår polemiska (för att inte säga manifestlika) ansats gärna får dem som är instyrda i eller beroende av åskådarparadigmet att tillvita oss denna snäva ståndpunkt.

Den märkliga frågan "Hur är det möjligt att föra en dialog som inte består av monologer?" är en upprepning av RFs argumentation kring Johan Söderbergs bok Allt mitt är ditt, där han skriver att alla dialoger kan brytas ner i monologer. So what? Bortsett från att det synsättet tömmer begreppet dialog på innehåll, säger det ju ingenting om att det är en faktiskt annolunda situation när två talar med varandra än när en person talar till en annan. Det finns en anledning till att vi har de här två begreppen – de är ontologiskt olika.

När jag nu läser om RFs recension av boken Deltagarkultur ser jag att det tycks vara just påståendet att det råder en ontologisk skillnad mellan åskådarkultur och deltagarkultur som är stötestenen för RF. Att det finns gråzoner, mellanlägen, blandformer inom nästan alla polariteter betyder ju inte att det vore olämpligt eller missvisande att påvisa polariteten. (Även om hundar och vargar kan korsas är de två olika arter.)

I vår bok försöker vi beskriva en skillnad mellan två olika förhållningssätt och tvingas därvid till både förenklingar och överdrifter. Vår förhoppning var att den intelligenta läsaren inte skulle göra sig blind för de nyanseringar som finns, utan också se att vi ironiserade över oss själva, att vi var väl medvetna om tillspetsningarna och att vi även hyllade åskådarkulturens landvinningar samt påpekade att deltagarkultur kunde ställa synnerligen auktoritära krav.

Det är tråkigt att RF på det här onödiga sättet tar avstånd från begreppet deltagarkultur eftersom så mycket av det han skriver i sista hand handlar om att skapa rum just för människors aktiva kulturverksamhet. Han skriver mycket vackert om musikens förmåga att beröra, att engagera hela kroppen, att göra människor delaktiga – precis det jag menar att vår bok också eftersträvar.

Andra bloggar om musik, konst, deltagarkultur, copyriot, rasmus fleischer

Pannkaka vilse i rymden

Elge går på galleri

Gallerirundor är inget för veklingar, det tär på både kropp och själ. I lördags klämde jag sex gallerier och förra lördan likadant – det låter inte mycket, men om kollektivtrafiken inte passar kan man lika gärna promenera och då blir det långt. Min plan är nu inte att recensera konsten utan snarare att redovisa de reflektioner som de olika utställningarna väckte.

Jag hade bestämt mig för att avstå från deltagarperspektivet, jag kunde inte gärna gå där och tänka på min position som mottagare av konstnärernas suggestioner, en konsument utan annan möjlighet att kommentera än i tankarna. Då skulle jag nog känt mig både obekväm och en smula fånig. I och för sig hade jag ibland möjlighet att samtala med konstnären själv, en möjlighet jag sällan utnyttjade, min relation till verken blir inte mer deltagande för att jag kan prata med deras upphovsmänniska – det är faktiskt något som sker utanför verket.

Det uppdrag jag hade gett mig var främst att försöka förstå på vilka sätt olika verk tilltalade mig – vad är det som gör att jag tycker somligt är ”bra konst”? Som jag går där och undersöker hur bildernas effekter rent tekniskt är skapade, slår det mig att tavlor har olika lång verkningstid. Till viss del är det fråga om hur snabbt ett verk är avklarat; viss konceptkonst är färdigsedd i samma stund man ser den. Men vad det egentligen handlar om är hur länge tavlan finns kvar i mig. Plötsligt upptäcker jag paralleller till musik: vissa verk är tilltalande popmusik, andra är hårtslående rock. Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, inom popens ramar kan också stordåd ske (Beatles gjorde, uppriktigt sagt, popmusik). Med hjälp av det filtret blev det lättare att förstå vad jag gillar och varför jag gör det.

Popen är lättuggad och gör mig ofta glad, men när rocken sitter som den ska känns det som att jag växer. När jag nu försöker applicera de här kriterierna på de konstverk jag sett får jag fram följande kategorier: Riktigt tunggung – tavlor som säger något viktigt på ett sätt som är svårt att försvara sig mot. Bra pop – tavlor som kanske inte säger något direkt nytt, men gör det på ett härligt och glädjande sätt, eller bara har hittat några roliga och oväntade former som kan sätta fantasin i rörelse. Svensktoppslåtar – tavlor som bekräftar våra påfostrade föreställningar om naturen, kärleken eller konsten och gör det med metoder som är invanda och trygga.

Jag mötte också måleri som var svårare att placera i det här schemat. För en tid sedan pågick en konstdebatt om några norska målare som arbetar med äldre teknik och motiv i Odd Nerdrums efterföljd. De beskylldes bl a för att vara influerade av en (möjligen nazistisk) Blut-und-Boden-mystik, vilket förstås är tämligen överdrivet. Nu fick jag tillfälle att betrakta några av deras verk och tänkte att det som retat kritikerna är nog framför allt den skamlöshet med vilken dessa retrogardister (en term de själva gärna använder) vänder sig bort från modernismen.

Det knepiga för dem är dock att de inte kan undanröja den modernistiska landvinning som består i att konsten numera mycket sällan erbjuder ett facit som så att säga är inbyggt redan i verket, vilket den äldre konsten gjorde. Det gör att betraktaren (i alla fall jag) får en kluven känsla: å ena sidan kan, får och vill jag i verken läsa in mina egna tolkningar (den modernistiska positionen), å andra sidan uppmanas jag av teknik- och motivval att söka just den specifika innebörd som konstnärerna haft i tankarna. När detta facit inte finns tvingas jag fråga mig varför de målar som de gör – om det bara är för att protestera mot modernismen är också det en väldigt modernistisk hållning. Om de å andra sidan söker skönheten för dess egen skull, är ju det en mycket dubiös strävan. Det blir till en åkallan av ett förlorat paradis, en dröm om en oskuldsfull urtid vilket faktiskt blir reaktionär nostalgi: det var bättre förr.

Retrogardets skickliga hantverk ledde i sin tur till ännu en parameter med vars hjälp jag kunde avläsa verken, nämligen hur mycket slumpen får medverka vid framställningen. En annan av modernismens upptäckter var att slumpen kan vara en tacksam samarbetspartner. Därmed öppnades dock dörren för ett ofta lättköpt och effektinriktat måleri, där verkshöjd uppnåddes genom metoder som lätt gav anslående resultat, men där intentionsdjupet (som om vi visste ngt om det) var ringa. Plötsligt kunde – och fick! – wannabe-artister med hjälp av sin medfödda talang åstadkomma intresseväckande (som är ngt annat än intressanta) och framför allt säljbara tavlor. Talang är nästan livsfarligt för en konstnär att ha – risken är stor att det inte blir något annat.

En av de sorgligare upptäckterna från mina gallerivandringar var att många konstnärer (också välutbildade) nöjer sig med att producera målningar vars främsta uppgift är att se ut som ”konst” i en väldigt förutsägbar, lätt modernistisk tradition – det ska liksom synas på tavlan hur spontan och fri konstnären är. Det ingår i mytbildningen runt konsten och konstnärerna att de representerar en ”sannare”, mer ”äkta” och ”känsligare” livshållning än kontoret och fabriken medger. Genom att hänga sådana verk på sin vägg har man s a s markerat att man egentligen har ett mycket rikare inre liv än vad som i förstone syns.

Sen träffade jag faktiskt på några unga konstnärer som försökte göra något annat än tavlor. Ett verk bestod av en videodokumentation av det som var det egentliga konstverket (som artisten berättade för mig), nämligen de möten med människor där konstnären bad att få en tuss av vederbörandes hår som ett minne från sin vistelse i staden. Till det andra verket fick besökarna själva grädda sig en pannkaka som innan den blev uppäten fotograferades för att ge upphov till en digital bild vilken utan svårighet kunde uppfattas som ett foto av månen. Min måne blev som vi här kan se snarast en sten ur asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, men jag är mycket nöjd med den.

Även om min egen insats bara blev pannkaka (rätt misslyckad dessutom), utgjorde de båda sistnämnda verken tydliga exempel på några av de problem som diskuteras i boken Deltagarkultur. I det ena fallet blev deltagarna figuranter i konstnärens personliga berättelse, bipersoner vars insats inte i någon väsentlig grad förändrar verket. I det andra var handlingsrymden snävt begränsad till det agerande som konstnären fastställt, det blev således aldrig ens tal om att göra ngt annat – t ex steka ägg, något som var en faktisk möjlighet eftersom alla ingredienserna till smeten fanns på plats.

Riktigt roligt blev det egentligen först när vi alla, deltagarna, konstnären, hans släkt och vänner och jag tillsammans började spåna om hur man kunde gå vidare med projektet. Pannkaksbilderna kunde förstås sammanställas till en bok: Min egen måne; man kunde skicka dem till NASA och be dem kommentera dessa nytagna månfoton; i stället för att äta upp pannkakorna kunde man sätta upp dem som prydligt inramade tavlor, förgängliga självporträtt innan vi alla återvänder till ursmeten i den himmelska laggen.

Här återkom således deltagarperspektivet trots allt. Många av dem som kritiserat Deltagarkultur har menat att den här sortens möten och samtal är belägg för att konsten visst går i dialog med åskådaren. Javisst, vi hade alla väldigt trevligt, och om samtalet hade någon konstnärlighet i sig får framtiden utvisa, men för att överbrygga klyftan mellan verk och publik krävs nog en spång som är mindre smal och bräcklig.

Andra bloggar om galleri, konst, måleri, månen