Our guest tonight is a man, known to move in mysterious ways, at the same time in the very center and the very fringe of society, deceptive yet honest, violent yet humanitarian, a man of masks, living out his chosen roles, thus fulfilling his destiny. Ladies and gentleman, here he comes … Batman! – give him a hand!!

So, Batman, what are your opinion on this new fenomenon in the cultural arena – live-action role-playing?

From my perspective it is interesting to note that such a great amount of people are trying out so many different roles and identities. As you all know, I have been playing a role most of my life, and that experience in itself, regardless of what I’ve done in that role, has given me fascinating insights into the human nature. In his book The Trip, Tom Wolfe pictures Ken Kesey as talking about the Experience – he was of course talking about psychedelic drugs -– but the pattern is the same: either you have gotten the experience or you haven’t. The larp experience is of the same kind, it’s something you must find out for yourself.

It’s actually impossible to say which of my roles are the ”genuine me”, Batman or Bruce Wayne. In some ways Bruce Wayne is just a likeable persona that I put on in order to move freely among the upper echelons of society, and it might be that the Batman persona is closer to my psychological reality, whatever that is. The experience I am talking about is the realization that we’re all playing these roles all the time, and that we have a freedom to choose among identities that are much greater than we are led to believe.

When I think of the persons I work with, confront or fight, I see roles. Commissioner Gordon, Robin, The Catwoman, The Joker, we are all playing roles in a drama that is much bigger than any of us. At the same time we play our individual roles, you may as well say that we are mutually dependent on each other; no crime, no Batman, and vice versa: if there was no Batman, a lot of criminal things would never come to pass. This is one of the laws of role-playing: any role carries within itself all the roles necessary to play out the bigger drama. Take away the Wolf and nobody would ever hear about Little Red Ridinghood.

So when I look at larps, what I see is people who either have realized that the world is made up of roles, and now are trying them out (i.e. having got the experience), or people who sooner or later – by larping – will come to the same realization (will get the experience).

You mean larping is like a drug?

Please, try to be serious. That is not what I said, and I’m not going to repeat myself for your convenience.

What makes larping a powerful tool for insight is that you can live at several levels of reality at the same time. Once you have realized that you can exist in one role and also observe your actions from the viewpoint of another role, that insight spills over into daily life. It makes you more perceptive of which ”You” is acting in a given moment, thus making it easier to understand what drives you to behave the way you do, seeing yourself and your motives, conscious or subconsious, in a clearer light.

You mean larping as therapy then?

Yeah, you could say that, although I think of it as more of self-discovery, a method to find out who you are and why.

Are you not using rather big words for something that’s just an advanced form of ”cobboys and injuns”?

Well, do you really think kids’ playing is just for fun? The reason for playing is just what I said – to discover how to hande this world they have been forced into, which is the same as discovering who you are.

But kids don’t play with real guns, putting their lives at risk the way you do. You can’t compare your life as Batman with larpers’ role-playing.

Bullshit. Have you ever been hit by a stray bullet coming out of the comics where the gangsters fire in all directions? What you fail to grasp here is that there are no real bullets, neither in a larp, nor in the comics. You remember Matrix II : ”There is no spoon.” Which means that you can do anything. It’s the experience that counts. Books and films give you the possibility to experience all kinds of situations, if only in your mind. Larps put you one step closer to the real thing, while keeping you out of harm’s way. You engage not only your mind, but the whole body, the complete organism. Sorrow, joy, hate, love, you name it, it’s all there, and to the brain it’s no difference if it’s play or not. If it’s believable, it’s real. ”Real” is just a term that means ”utterly believable”. Otherwise there would be no point in having literature or any other art forms – it’s all about giving access to other lives, other experiences that you usually don’t get in your daily life.

There is a reason why my character – the Batman – is important to lots of people. The reason is that I have such traits that are necessary for being a god. I am human – and I am endowed with special capabilities that are beyond human reach. True, in the Batman mythos – the stories that are told about Batman – I am supposed to be nothing but an ordinary man, no superpowers, only stronger, faster smarter. But the things Batman does can actually not be done by ordinary humans. It’s like the story of Jesus – he too is portraited as a normal guy, a carpenter’s son – only more so. Also, if you go up one meta-level and look at the comics as chronicles, then you realize that Batman is immortal – how many years have I been of the same age – 50?

In the case of Robin it’s even more evident, because he actually dies in the comics, not once, but several times. Then he is reborn again because there’s a demand for him, a need for him. In the same way that goes for our enemies too, some of them die sometimes, and they always come back, sooner or later.

Now here’s the interesting thing: larpers are like that too. A larp character may die in a game and come back in another, just because the player, or the story, or the organizer deems it good or necessary to have that character living in the next game.

It has often been said that larpers are like gods: they create New Reality. So here we have another way to be like a god – immortality. The brain is a stupid animal; it sees no difference between input and input. It’s all nerve cells signalling to each other, and if the input comes from the eyes or any other sense organ, or from dreams or hallucinations or fantasies – it’s all the same to the brain: signals between nerve cells. When you enact immortality, either by playing an immortal character, like a god, demon, angel, archmage, elven king or whatever, or by reviving a dead character, there is only one thing that keeps you from experiencing that as reality – your conviction that it is not so. You have many nerve cells constantly sending a strong message: it’s just a story, a game of pretense, an as-if. If you could block that message, you would be convinced, no, thats the wrong word since it implicates doubt, you would experience immortality in the same way angels do it.

I’m not sure I follow you there … do you say that you are immortal?

I am not immortal, Batman is. I have died a couple of times in the comics, but not until the production of Batman comics stops will I be dead. Even that is not enough, as long as there are copies of magazines or films which people can read and watch, I will be alive. Litte Red Ridinghood never dies as long as somebody reads her story.

What about people using larp as a pretext for acting out in anti-social ways? I mean, it’s not farfetched to say that you – Batman – are constantly looking for reasons to take revenge on the world for the death of your parents. Could it not be that larpers do the same, giving free rein to neurotic or pathologic urges?

And that’s not happening in the ”real world”? Actually I think you find more of anti-social behavior and pathologic urges in the daily news – with deadly consequences to boot – than you do in an ordinary larp.

As regards my reactions to the death of my parents, there’s a world of difference between being driven to murderous acts by unconscious motives, as in the case of Joker, and being aware of such motivations and harnessing their energy, using it to fight evil, as in my case. The Batman persona can rightly be said to fulfill two objectives – one, to create and express that awareness, and two, to utilize it.

By refusing to identify with just one aspect of my personality, I have been forced to consider my motivations, reading Batman’s acts in the light of Bruce Wayne, and at the same time seeing Bruce Wayne as a necessary balance to Batman. The Joker, on the other hand, is what you may call a ”whole” person – there’s nothing but Joker in him – thus making him blind to himself. He is almost a force of nature, whilst Batman keeps his essential humanity intact.

Now, to return to the question of larpers giving free rein to their darker impulses – if you cross the line between ludic play and real actions in a larp, you break the rules of the game and will be taken to task, in one way or another, by the players or the organizers.

If you’re asking if larping would encourage uncouth behavior in general, I would suggest you think of army exercises. (The army’s battle training are just rather big and well-organized larps.) If you are of the opinion that the army’s training turn out homicidal killers – which is a valid concern – then I would say that larps are a more playful and joyous way to experience the whole range of human life, including the dark sides. Kids ar not playing Cops and Robbers in order to become cops and robbers. If you do not think that army training produces killers, then the whole question is moot.

What would you say if someone organized ”Batman – the larp”?

Oh, I would love it! Considered the many hundreds of games that are played each year all over the world, I wouldn’t be surprised if it’s already done. That’s actually the whole point of larping, to get another person’s perspective, and if you get the chance to see yourself as others see you, to meet your Doppelgänger, that’s an opportunity I think everone should jump to. I would really like to participate in such a game, especially if I get to play against the Batman, maybe as the Joker or any other of my enemies.

Do you find it hard to keep your roles apart, does the Batman ”bleed” into Bruce Wayne or vice versa?

There are no easy answers to that question, since both roles also feed into each other. Batman needs Bruce Wayne in order to keep his feet on the ground – from the rooftops it’s easy to lose sight of the individual person. If you see people as ants long enough, it’s easy to start treating them as ants. Also, when would Batman have the time to pick up girls? That’s for Bruce Wayne to do.

On the other hand Bruce Wayne also needs to be brought to base, sort of. He’s socializing with the top of society, playing the playboy, wheeling and dealing with big buck business. At that level of society there are many superficial phonies with shark teeth behind shallow smiles. The crooks may be crooked, but they’re straight in a way that many straight people are not. If they want you dead, they don’t try to be nice about it.

As a last word, what advice would you give larpers of today and tomorrow?

”Go on!” The more facets of the human condition you explore, the better it is. I have the feeling that many young folks (of all ages) is waiting for some signal flashing through the sky, like the Batman signal, telling them where and when they are needed. Remember then that I put that signal there myself. Likewise you have to decide for yourself what your signal is. If you wait for it, you won’t get any other signal than what this society thinks is best for business. Then you will not be agents of change, just agents for the powers that be, and we all know where they have brought us – don’t we?

Thanks a lot for coming here and good luck with your work in the future. Ladies and gentlemen – tonight you have heard him – the Batman!
...And now a word from our sponsor: Kingpin Enterprises…..

Elge går på galleri

Gallerirundor är inget för veklingar, det tär på både kropp och själ. I lördags klämde jag sex gallerier och förra lördan likadant – det låter inte mycket, men om kollektivtrafiken inte passar kan man lika gärna promenera och då blir det långt. Min plan är nu inte att recensera konsten utan snarare att redovisa de reflektioner som de olika utställningarna väckte.

Jag hade bestämt mig för att avstå från deltagarperspektivet, jag kunde inte gärna gå där och tänka på min position som mottagare av konstnärernas suggestioner, en konsument utan annan möjlighet att kommentera än i tankarna. Då skulle jag nog känt mig både obekväm och en smula fånig. I och för sig hade jag ibland möjlighet att samtala med konstnären själv, en möjlighet jag sällan utnyttjade, min relation till verken blir inte mer deltagande för att jag kan prata med deras upphovsmänniska – det är faktiskt något som sker utanför verket.

Det uppdrag jag hade gett mig var främst att försöka förstå på vilka sätt olika verk tilltalade mig – vad är det som gör att jag tycker somligt är ”bra konst”? Som jag går där och undersöker hur bildernas effekter rent tekniskt är skapade, slår det mig att tavlor har olika lång verkningstid. Till viss del är det fråga om hur snabbt ett verk är avklarat; viss konceptkonst är färdigsedd i samma stund man ser den. Men vad det egentligen handlar om är hur länge tavlan finns kvar i mig. Plötsligt upptäcker jag paralleller till musik: vissa verk är tilltalande popmusik, andra är hårtslående rock. Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, inom popens ramar kan också stordåd ske (Beatles gjorde, uppriktigt sagt, popmusik). Med hjälp av det filtret blev det lättare att förstå vad jag gillar och varför jag gör det.

Popen är lättuggad och gör mig ofta glad, men när rocken sitter som den ska känns det som att jag växer. När jag nu försöker applicera de här kriterierna på de konstverk jag sett får jag fram följande kategorier: Riktigt tunggung – tavlor som säger något viktigt på ett sätt som är svårt att försvara sig mot. Bra pop – tavlor som kanske inte säger något direkt nytt, men gör det på ett härligt och glädjande sätt, eller bara har hittat några roliga och oväntade former som kan sätta fantasin i rörelse. Svensktoppslåtar – tavlor som bekräftar våra påfostrade föreställningar om naturen, kärleken eller konsten och gör det med metoder som är invanda och trygga.

Jag mötte också måleri som var svårare att placera i det här schemat. För en tid sedan pågick en konstdebatt om några norska målare som arbetar med äldre teknik och motiv i Odd Nerdrums efterföljd. De beskylldes bl a för att vara influerade av en (möjligen nazistisk) Blut-und-Boden-mystik, vilket förstås är tämligen överdrivet. Nu fick jag tillfälle att betrakta några av deras verk och tänkte att det som retat kritikerna är nog framför allt den skamlöshet med vilken dessa retrogardister (en term de själva gärna använder) vänder sig bort från modernismen.

Det knepiga för dem är dock att de inte kan undanröja den modernistiska landvinning som består i att konsten numera mycket sällan erbjuder ett facit som så att säga är inbyggt redan i verket, vilket den äldre konsten gjorde. Det gör att betraktaren (i alla fall jag) får en kluven känsla: å ena sidan kan, får och vill jag i verken läsa in mina egna tolkningar (den modernistiska positionen), å andra sidan uppmanas jag av teknik- och motivval att söka just den specifika innebörd som konstnärerna haft i tankarna. När detta facit inte finns tvingas jag fråga mig varför de målar som de gör – om det bara är för att protestera mot modernismen är också det en väldigt modernistisk hållning. Om de å andra sidan söker skönheten för dess egen skull, är ju det en mycket dubiös strävan. Det blir till en åkallan av ett förlorat paradis, en dröm om en oskuldsfull urtid vilket faktiskt blir reaktionär nostalgi: det var bättre förr.

Retrogardets skickliga hantverk ledde i sin tur till ännu en parameter med vars hjälp jag kunde avläsa verken, nämligen hur mycket slumpen får medverka vid framställningen. En annan av modernismens upptäckter var att slumpen kan vara en tacksam samarbetspartner. Därmed öppnades dock dörren för ett ofta lättköpt och effektinriktat måleri, där verkshöjd uppnåddes genom metoder som lätt gav anslående resultat, men där intentionsdjupet (som om vi visste ngt om det) var ringa. Plötsligt kunde – och fick! – wannabe-artister med hjälp av sin medfödda talang åstadkomma intresseväckande (som är ngt annat än intressanta) och framför allt säljbara tavlor. Talang är nästan livsfarligt för en konstnär att ha – risken är stor att det inte blir något annat.

En av de sorgligare upptäckterna från mina gallerivandringar var att många konstnärer (också välutbildade) nöjer sig med att producera målningar vars främsta uppgift är att se ut som ”konst” i en väldigt förutsägbar, lätt modernistisk tradition – det ska liksom synas på tavlan hur spontan och fri konstnären är. Det ingår i mytbildningen runt konsten och konstnärerna att de representerar en ”sannare”, mer ”äkta” och ”känsligare” livshållning än kontoret och fabriken medger. Genom att hänga sådana verk på sin vägg har man s a s markerat att man egentligen har ett mycket rikare inre liv än vad som i förstone syns.

Sen träffade jag faktiskt på några unga konstnärer som försökte göra något annat än tavlor. Ett verk bestod av en videodokumentation av det som var det egentliga konstverket (som artisten berättade för mig), nämligen de möten med människor där konstnären bad att få en tuss av vederbörandes hår som ett minne från sin vistelse i staden. Till det andra verket fick besökarna själva grädda sig en pannkaka som innan den blev uppäten fotograferades för att ge upphov till en digital bild vilken utan svårighet kunde uppfattas som ett foto av månen. Min måne blev som vi här kan se snarast en sten ur asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, men jag är mycket nöjd med den.

Även om min egen insats bara blev pannkaka (rätt misslyckad dessutom), utgjorde de båda sistnämnda verken tydliga exempel på några av de problem som diskuteras i boken Deltagarkultur. I det ena fallet blev deltagarna figuranter i konstnärens personliga berättelse, bipersoner vars insats inte i någon väsentlig grad förändrar verket. I det andra var handlingsrymden snävt begränsad till det agerande som konstnären fastställt, det blev således aldrig ens tal om att göra ngt annat – t ex steka ägg, något som var en faktisk möjlighet eftersom alla ingredienserna till smeten fanns på plats.

Riktigt roligt blev det egentligen först när vi alla, deltagarna, konstnären, hans släkt och vänner och jag tillsammans började spåna om hur man kunde gå vidare med projektet. Pannkaksbilderna kunde förstås sammanställas till en bok: Min egen måne; man kunde skicka dem till NASA och be dem kommentera dessa nytagna månfoton; i stället för att äta upp pannkakorna kunde man sätta upp dem som prydligt inramade tavlor, förgängliga självporträtt innan vi alla återvänder till ursmeten i den himmelska laggen.

Här återkom således deltagarperspektivet trots allt. Många av dem som kritiserat Deltagarkultur har menat att den här sortens möten och samtal är belägg för att konsten visst går i dialog med åskådaren. Javisst, vi hade alla väldigt trevligt, och om samtalet hade någon konstnärlighet i sig får framtiden utvisa, men för att överbrygga klyftan mellan verk och publik krävs nog en spång som är mindre smal och bräcklig.

Andra bloggar om galleri, konst, måleri, månen

En ansats till att uppmärksamma den teknokratiska diskursen har på snabbmatsvis genomförts i och med lanseringen av filmen Zeitgeist:addendum.

Teknokratin har på grund av sin problemformulering och sina föreslagna lösningar (rörande produktionen/fördelningen/slöseriet med resurser/produkter), sedan lång tid uppmärksammats och bearbetats i många anarko- och vänsterkommunistiska traditioner, till exempel Situationistiska Internationalens bejakande av den automatiserade produktionen i folkets tjänst.

Det rör sig om en uppföljare/appendix/tillägg till den (såvitt jag kunnat utröna) mycket populära/hatade (åtminstone i specifika sociala kretsar) Zeitgeist, en film som av dess skapare Peter Joseph, beskrivits som en "samhällskritisk dokumentärfilm", men som av opponenter ofta betecknas som konspirationsteoretisk propaganda (låt det vara noterat att jag inte kan räknas till dess skara av beundrare).

Vid en genomtittning framstår Zeitgeist:addendum som mycket bristfällig på avgörande punkter. Levererar den då någonting annat än tillrättalagd propaganda med brutala inslag av idealism eller alternativt "naiva drömmerier"? Det börjar med raljerande sluggerkritik av fiatvaluta och slutar med vad som enklast kan sammanfattas som ett aktivt förespråkande av teknologisk kommunism, ett stats- och klasslöst samhälle utan alienerat arbete, pengar och annat elände. Inte mig emot, om det inte vore för den minst sagt otillräckliga/illa underbyggda analysen/argumentationen/beskrivningen av problemen och dess föreslagna lösning. Det är på gränsen att en ny konspirationsteori så tar form, man börjar undra om det hela inte är medvetet taffligt gjort?

Dokumentärens största problem är kanske framför att dess skapare inte förmår lägga band på sin egen utopism och balansera denna vilja med ansträngningar i att undersöka/redogöra för de föreslagna lösningarnas genealogi och mekanik. Seriösa undersökningar och ordentliga källhänvisningar lyser med sin frånvaro. En av de intervjuade är Jacque Fresco, en man med förflutet i den teknokratiska rörelsen (samt sedan många år nu en slags dissident från densamma). Det mumlas om att vi istället för en fortsätta i en kapitalistisk marknadsekonomi bör gå över till en ”resourse based ecconomy” där allt är gratis och att vi skall bygga den med automatiserad produktion. Kalas! Men där börjar beskrivningen hastigt stanna av. Förslag på hur det hela skall komma till stånd från var vi står och trampar idag lämnas osagt, med undantag av att vi uppmanas att, för att sammanfatta det lite, inte delta i ”systemet” dvs stödja etablerade institutionella maktstrukturer. Och hur är det med maktfördelningen? En liten blänkare om sådant hade varit välgörande. Situationisterna var tydligare i sin vision. All makt åt arbetarråden.

Det hade förmodligen varit betydligt mer givande om filmens skapare inte så ensidigt snöat in på Frescos ”personliga” utopi (the Venus Project) utan nyktrat till en smula och breddat perspektivet genom att undersöka närliggande traditioner och fenomen.

Ett i sammanhanget högst relevant föreslaget system för att konkret lösa problemet med distribution är exempelvis teknokratins idé om ”energy accounting”.

Att det saknas klassanalys är föga förvånade och i sammanhanget förståeligt då filmakaren förmodligen vill distansera sig från onödiga debatter där delar av vänsterns historiska misslyckanden ständigt likställs med dess mål. Det kan förstås också vara så att Peter Joseph, precis som en betydande andel teknokrater, inte tycker sig tillhöra "vänstern" och därmed inte intresserar sig särskilt mycket för sådana perspektiv. Ändå lyckas man inte med konststycket att flytta fokus utan att luddigheten snubblar sig blodig på den mekanism som tänder sektvarningslampan.Vips får högervrida konspirationsteoretiker eller det-är-människans-natur-att-vara-elak-mot-varandra-så-det-där-kan-aldrig-fungera-profeter vittring.

För oss IA:iter kommer Zeitgeist:addendum inte med någonting nytt, vi vet att det redan existerar teknologier som kan revolutionera (och redan har revolutionerat) vår värld, men vi vet också att implementeringen av dessa har väldiga svårigheter att fullt blomma ut under de specifika ekonomiska förhållanden vi lever under. Så här avslutningsvis kan det ändå vara värt att påpeka att filmen trots sina… brister har ett grundbudskap som förmodligen kan verka hoppingivande och ge många unga chansen att upptäcka vissa - av historiska misstag, tyranni och destruktiva galenskaper befläckade/omkodade begrepp/målsättningar genom nya/nyputsade glasögon.

/K

Andra bloggar om: Utopi, Arkitektur, Modernitet, Teknologi

På lördag blir det äventyrligheter i Gröndal (mer info). Här är lite rekognoceringsbilder:

Andra bloggar om verklighetsspel, deltagarkultur, ue, spel, nobel.

Med hjälp av pdf-publiceringstjänsten issuu.com kan Interacting Arts båda internationella nummer nu läsas i ett smidigt format direkt på webben.

Gå direkt till respektive nummer genom länkarna nedan, eller få en översiktstitt på interactingarts.org.

International Issue 2005
http://issuu.com/interactingarts/docs/ia-international-05

International Issue 2006
http://issuu.com/interactingarts/docs/ia-international-06