Med generöst stöd från Sverok har Interacting Arts införskaffat en gammal folkabuss ombyggd till husbil!

Den tillhörde ett gammalt motorcykelgäng, vilket man kan se här på fronten. Nu tillhör den alltså en ny klan.

Bilen har fyra bältesplatser och fyra sovplatser. Mysfaktorn är hög men vi släpper inga bilder på insidan förrän vi rivit ner allmogeinredningen (!).

Tält, vattenpistoler, såpbubblor, musik, vattenpipor, brasa, spådomar

Interacting Arts skiter i Sverige, sill och drängfylla, och sticker till öknen istället. Under eftermiddagen (från ungefär klockan fyra och framåt) och kvällen på midsommarafton är du välkommen att driva runt bland sanddynerna, dricka te och sitta vid brasan.

Ta med: sovsäck el motsvarande (om du vill sova över), badutrustning (om du vill kunna bada), mat och dryck (men lämna nubben hemma), mattor och madrasser (att ha vår sjuttonpinnarspaviljong), instrument, cd-skivor, vattenpistoler, underliga kläder och annat kul du kan komma på. Tänk på att kläder och skor ska tåla sand och damm.

Edit: vägbeskrivning raderad

För den som vill komma ut i vårsolen och ta en cykeltur rekommenderas ett besök på Salong Velociped, som arrangeras av Martin Olsson.

Jag ska ta en cykeltur genom Hagaparken söndagen den 15:e april, och jag vill att du hänger på. Ta fram din gamla cykel ur garaget, köp ett vrak på nätet eller ta med din vackra nya fixed-gear cykel ut på en tur. Vilken cykel som helst funkar. Det är inte en tävling utan en slags fest till cykelns och vårens ära.

Vi börjar vid Haga Södra Grindar klockan 12:00 den 15:e april, och vi cyklar runt i parken tills vi tröttnar. Ta med något att äta och dricka.

Läs mer om salongen

Andra bloggar om: salonger, deltagarkultur, cykling, cyklar, cykel, hagaparken

Jag fick ett brev från Sebastian, som är på villovägar i Indien. Det handlar om hans upplevelser av det utopistiska projektet Auroville (wikipedia) som beskriver sin målsättning såhär: "Auroville wants to be a universal town where men and women of all countries are able to live in peace and progressive harmony above all creeds, all politics and all nationalities. The purpose of Auroville is to realise human unity." Det målet verkar ligga långt långt borta, om man får tro Sebastian.

Det finns platser som är så otroligt obekväma att du önskar att du inte vore där. T ex en överfull stinkande båt i 3 knops fart, fullastad med indier mellan två öar som inte har något att erbjuda förutom sandflugor och kritvita strander med turkost vatten, paradiset och helvettet på samma gång.

Om 20 år, när det inte finns en firre kvar i havet och dricksvatten är dyrare än Cocacola, kommer lösningen att vara ett hållbart levande som inte skadar naturen. Kul kommer det inte att vara... att borsta tänderna med pulver och äta veganskt varje dag.

I "Shaddana Forest", ett samhälle i Auroville blev alla sjuka av dricksvattnet och dysentri spred sig. Folk gick runt som zombies på farmen, ingen ork kvar i kroppen. Vissa började arta sig, började vänja sig vid den veganska kosten började få skinande blänkande ögon som inspirerade, men de flesta ville nog bara bort. Om kvällarna gick många en hel halvtimme bara for att få en kopp chai vid vägkanten.

Auroville är en utopi, en stor tanke. Men tänkaren, Modern, hon är död och tänker inte längre så det finns ingen drivkraft. Det finns trotta hippisar kvar som hade en dröm. Sri Aurobindo, yogin som var stor hövding i området, sa det själv: "Människans medvetande är ännu inte tillräckligt utvecklat för att kunna uppehålla denna utopi". Så varför de ens försökte/försöker är en gåta? Det är en vacker tanke, att hitta lösningen i kollektivet istället för att dra sig undan till en grotta, men pengarna räcker inte till. Man hälsar på i de olika samhällena som omformats till guesthouse vars enda gemensamma aktivitet är att äta tillsammans. Tvätten, städningen och trädgården får nån indier sköta. De som la grundstenarna till Auroville är mitt uppe i sin 50-årskris och nytt blod kommer inte för det är för dyrt att leva här.

Vi planterade träd i Saddhana forest, men brevid var en total odelägd yta som nån rik hade köpt och skulle bygga nåt på. Markpriserna stiger kring området, för något spännande är på väg att hända där. Människor är snälla och ger varandra lift, utveckling sker, mycket folk från olika länder.

Men det finns inget mål längre...

Andra bloggar om: utopism, Indien, Auroville
och annat intressant.

Av och till de senaste två månaderna har jag spenderat en del tid i den virtuella världen Second Life. Du laddar ner ett program till din dator, du skapar en avatar och plötsligt är du en annan. En gammal posthuman cyberpunkutopi har omärkligt förverkligats.

Second Life är inte ett spel. Det går inte att vinna för det finns inga etablerade regler och ingen narrativ struktur. De flesta andra online-världar går ut på att samla virtuella skatter och erfarenhetspoäng som ger nya färdigheter genom att utföra uppdrag (alltså döda monster eller andra spelare). Så fungerar inte Second Life - det är bara en värld där dess invånare kan bygga och göra vad de vill. Det enda narrativ som finns är att du har ett nytt liv. En gemensam hallucination, ett dockhus för vuxna.

Vad händer när snart en miljon vuxna människor släpps fria att fylla en gemensam projektionsyta med sina begär?

Avatarism

I’d rather be a Cyborg than a goddess
- Donna Haraway, legendarisk cyberfeminist

Det första som utplånas är kroppen - i virtualiteten ersätts normer med begär. Jag har träffat shoppinggalna enhörningar, hermafroditiska jättefladdermöss, män med vajande jättefallosar, pretentiösa photoshopkonstnärer och vanliga jeanskillar. Allt finns. Alla är unga och friska - om de vill - och det vill de flesta. Alla kan flyga. Alla kan styra solen. Symboler från alla tider och platser rörs ihop till en postmodern gröt där kroppen blir ett uttryck för egot.

Virtuella världar som Second Life bär på potentialen att upplösa kroppens symboliska betydelsevärde. Efter ett par dagar i den virtuella världen upphör kroppen att betyda något annat än som ett ytligt estetiskt betraktelseobjekt. Jag märker att jag ser annorlunda på människor även när jag stängt av datorn. Deras yttre är bara skal som inte längre definierar vilka de är. Möjligen vilka de tillåts vara.

På samma gång som detta innebär en befrielse från idén om kroppen, sker en reproduktion av den fysiska världens strukturer i den virtuella. Även om du kan välja vilket virtuellt könsuttryck du ska ha är fortfarande dessa kategorier närvarande. Jag är säker på att en del personer jag har träffat i Second Life skulle ta illa upp om de fick veta att jag inte var en biologisk kvinna. Men den som söker autencitet har ingenting i en virtuell värld att hämta. Där är ytan verklighet.

I takt med att användningen av medier som ger en känsla av verklighet ökar kommer autencitetsidealet att eroderas. Den virtuella världens tomma polygoner får oss att se den verkliga världens utbytbara tomhet. Det är ingen slump att det finns gott om buddhister i Second Life. Att forma sin kropp och dess värld efter sina egna begär istället för att försöka underkasta sig autencitetskravens tyranni skulle kunna sammanfattas i ett enda ord: avatarism.

Moraliskt moras

Det andra som utplånas i en begärsstyrd verklighet är moralen. Second Life har gott om kasinon, sexklubbar, cybersexbordeller och gratisaffärer. I de flesta områden är det valfritt att ha kläder. De flesta privata hems viktigaste inredningsdetalj är möbler med skriptade sexuella interaktioner för avatarer. Som utopi betraktad är Second Life en reaktion på den verkliga världens begränsningar och moral.

Märkligt nog är olika typer av fysiska praktiker väldigt populära: upptäcktsresande, dans, sex och våldsamma gladiatorspel tillhör vardagen. Kanske är det så att kroppens frigörelse också innebär en frigörelse av dess praktiker. För de flesta av kanske virtualiteten kan erbjuda sådant vi normalt sett inte vill eller kan utsätta oss för. För vissa ger virtualiteten tillgång till något som liknar ett normalt liv. Jag har träffat människor som har varit helt marginaliserade i den verkliga världen men som bokstavligt talat hittat ett nytt liv i Second Life. En kvinna var så handikappad av sitt rörelsehinder att hon inte kunde gå ut. En annan var så plågad av sin sociala fobi att hon inte våga träffa andra annat än genom sin avatar. Andra som känner sig blyga och misslyckade blommar upp när de får en ny chans. Det är lätt att fördöma dessa människor som världsfrånvända och eskapistiska. Jag tycker istället att vi borde fördöma den värld som tvingat dem att bli det. Den virtuella världens popularitet kan ses som en indikation på den verkliga världens kvalitét.

Himlen kan vänta

Det virtuella är förföriskt i sin lätthet. Långt från den materiella världens krav är det lätt att skapa sig ett hem, om än för en stund. En stunds trygghet. Ett par vänner som alltid är online. Ord och polygoner som bekräftelsebärare åt den som annars glömts bort. Möjligheten att uppfylla sina drömmar, om än bara på en skärm.

På samma gång som det virtuella lockar mig, utmanas jag av det matriella. För tre veckor sedan var jag nära att dö i en parkourolycka. På en skärm hade det inte betytt något - avataren är i princip odödlig. Men jag vill leva i den fysiska verkligheten så länge jag har tillträde till den. Det virtuella får vänta tills alla andra möjligheter är uttömda. Ålderdomshemmet kommer att förvandlas till ett game center där vi kan uppleva vad vi vill digitalt. Jag snör på mig parkourskorna och beger mig ut i natten. Ryggen är stel sedan olyckan men det ska nog gå. Jag kan vara min egen avatar.

Andra bloggar om: Second Life, Virtual Reailty, VR, Cyberpunk, Cybersex, Parkour