Elge läser en bok

En helt underbar bok, fylld med tänkvärda och viktiga idéer med bäring långt utanför de förändringar som musiken och musikindustrin ställs inför när vi nu närmar oss den punkt då all utgiven musik finns tillgänglig för alla. RF beräknar att den tidpunkten ligger drygt ett decennium bort. Han placerar musiken (både uppförd och avlyssnad) i dess samhälleliga sammanhang och påvisar dess beroende av gränser som vi sällan är medvetna om (såsom teknik, distributionsformer och framför allt social miljö). Hans betoning av musikens samband med tid och rum, att musik tar tid, musik äger rum, är ett genialt grepp. Därmed återger han musiken dess plats som meningsbärare och mötesskapare, i motsats till den föreställning om musik som en individuell smakbaserad upplevelse som de stora medieföretagen strävar att göra den till.

Alltså: Läs den!

När detta (som är det väsentliga) är sagt tvingas jag också säga något mindre hugnesamt. Antingen har RF inte förstått vad vi skriver i boken Deltagarkultur (såvida det inte är vi som formulerat oss grumligare än jag trodde), eller så har han läst ovanligt slarvigt. Han skriver:

Å andra sidan har det nu framträtt en mer radikal strömning som förstår kultur i termer av kollektiv närvaro. Mot en dominerande "åskådarkultur" ställer de sin vision om en ny "deltagarkultur", influerad av lika delar anarkistisk ideologi och levande rollspel. Idealet är en kultur av händelser där alla närvarande i lika hög grad betraktas som medskapare. Eftersom inte ens tillfälliga uppdelningar mellan artist och åhörare accepteras, återstår ett ytterst snävt utrymme för musik. Alla måste spela, men ingen får ta ansvar. Ingen får i princip slå an en takt för andra att följa.
Hur kan någon dansa utan att underkasta sig en rytm? Hur är det möjligt att föra en dialog som inte består av monologer? Att utgå från en absolut motsats mellan aktivt deltagande och passivt åskådande, som i de mest dogmatiska definitionerna av deltagarkultur, leder till ett nihilistiskt ideal. Deltagandet blir en jämntjock grå gröt, i förlängningen en plikt.

Ett mer pragmatiskt alternativ är att värdesätta de situationer av kollektiv närvaroproduktion där alla tar på sig visst ansvar men vissa tar på sig mer, utan att det behöver utkristalliseras en särskild klass av människor som alltid ansvarar för musiken. Relationen mellan artist och åhörare är en tillfällig överenskommelse som mycket väl kan kastas om nästa dag. Verkligt deltagande uppstår inte ur idealiska situationer där alla hierarkier har jämnats ut. Snarare förutsätter det att en mångfald av olika kollektiva musikupplevelser lyckas ta plats i rummet.

Det här är faktiskt en total snedvridning av väsentliga delar i vår bok. Tvärtom redovisar vi tydligt vilka uppdelningar mellan olika grader av ansvar som deltagarstyrda verk kräver. Ingenstans i vår bok hävdar vi att alla hierarkier kan eller bör jämnas ut. Lika litet menar vi att det råder en absolut motsats mellan aktivt deltagande och passivt åskådande, även om vi kunnat konstatera att vår polemiska (för att inte säga manifestlika) ansats gärna får dem som är instyrda i eller beroende av åskådarparadigmet att tillvita oss denna snäva ståndpunkt.

Den märkliga frågan "Hur är det möjligt att föra en dialog som inte består av monologer?" är en upprepning av RFs argumentation kring Johan Söderbergs bok Allt mitt är ditt, där han skriver att alla dialoger kan brytas ner i monologer. So what? Bortsett från att det synsättet tömmer begreppet dialog på innehåll, säger det ju ingenting om att det är en faktiskt annolunda situation när två talar med varandra än när en person talar till en annan. Det finns en anledning till att vi har de här två begreppen – de är ontologiskt olika.

När jag nu läser om RFs recension av boken Deltagarkultur ser jag att det tycks vara just påståendet att det råder en ontologisk skillnad mellan åskådarkultur och deltagarkultur som är stötestenen för RF. Att det finns gråzoner, mellanlägen, blandformer inom nästan alla polariteter betyder ju inte att det vore olämpligt eller missvisande att påvisa polariteten. (Även om hundar och vargar kan korsas är de två olika arter.)

I vår bok försöker vi beskriva en skillnad mellan två olika förhållningssätt och tvingas därvid till både förenklingar och överdrifter. Vår förhoppning var att den intelligenta läsaren inte skulle göra sig blind för de nyanseringar som finns, utan också se att vi ironiserade över oss själva, att vi var väl medvetna om tillspetsningarna och att vi även hyllade åskådarkulturens landvinningar samt påpekade att deltagarkultur kunde ställa synnerligen auktoritära krav.

Det är tråkigt att RF på det här onödiga sättet tar avstånd från begreppet deltagarkultur eftersom så mycket av det han skriver i sista hand handlar om att skapa rum just för människors aktiva kulturverksamhet. Han skriver mycket vackert om musikens förmåga att beröra, att engagera hela kroppen, att göra människor delaktiga – precis det jag menar att vår bok också eftersträvar.

Andra bloggar om musik, konst, deltagarkultur, copyriot, rasmus fleischer