Det var en sån där morgon då man bara vill ligga kvar i sin bädd och mysa. Det var början på No music day, som intiterats av KLF-legenden Bill Drummond och som uppmuntrats i vårt kyliga land av bland andra Copyriot och Fredrik Strage. Idén är att undvika musik under en hel dag för att kunna reflektera en stund över musikens inflytande och ständiga närvaro i våra liv. Här kommer så några tankar kring lyssnande.

Eftersom jag tappade bort min mp3-spelare för några dagar sedan så tänkte jag att det skulle finnas goda förutsättningar att klara av utmaningen. Hörlurarna brukade ständigt sitta på när jag var ute. Inte bara för att sätta tempo på cykeltramporna, de värmde även örona i den kalla vinden. Det var ingen dyr eller komplicerad spelare. 256 megg räckte för att fylla med en lagom rymd av musik. Några skivor och några favoritlåtar. En lagom mängd ljud som kunde bjuda på såväl variation som upprepning. Då och då bytte jag ut ett par av "skivorna". Jag lyssnar nämligen fortfarande på "skivor", inte skivor som fysisk manifestation förstås. CD-formatet är avskyvärt. Repade plastbitar i trasiga plastfodral med små foldrar som antingen är svåra att ta ut eller som ramlar ner på golvet så fort man ska ta ut skivan. Nej med skiva menar jag en ansamling av låtar som en artist har gjort under en viss period och valt att presentera bredvid varandra i en viss följd.

"Va!?" utropade med fejkadblandad ärlig indignation Leo när jag påtalade detta. "Det är ju modernism" - och då menade han inte ett hyllande av det nya och moderna, utan av den gamla idén om en konstnärlig autonomi - musikerns makt över sitt eget verks sammansättning. Jag kände mig smått kulturkonservativ. Jag har faktiskt lite svårt att respektera artister som inte kan skapa en "skiva" med en sammanbindande känsla, idé eller berättelse. Därför klarade jag mig med en gammal musikspelare som inte kunde hantera spellistor eller använda metadata på något vettigt sätt.

Det var en sån där morgon då man bara vill ligga kvar i sin bädd och mysa. Och jag vaknade av den här kvinnans manande röst:

Foto: Mario Algaze

Vanja hade satt på Nina Simones Sinnerman i tiominutersversionen på hög volym för att vakna till och få upp oss ur sängen. Det var No music day och kände mig redan besegrad. Jag hade inte ens kommit på fötter innan musiken trängde fram.

Sinnerman where you gunna run to
Sinnerman where you gunna run to
Where you gunna run to
All on that day

Jag cyklade ner på stan, utan musik och när jag kom in på fiket återfick jag hoppet, för det var helt ljudlöst. Jag frågade Shang om de anpassat sig dagen till ära. "Va, nej, du kom bara in precis när vi skulle byta. Fuck that!" säger hon och trycker igång en spellista från datorn under bardisken.

Askesen var ju bruten redan på morgonkvisten så jag får väl ägna dagen åt att kontemplera min kapitulation inför musikens makt, min dag som syndare.

Andra bloggar om: musik, tystnad, klf